Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘quiz’

Tisdagsförströelse 50

Säger det något om Suzanne Brøggers prosa att i stort sett samtliga (mig själv inräknad), trots att vi alla har läst hennes ”Jadekatten”, inte kände igen citatet? Kanske inte, det kanske bara säger något om min (o)förmåga att ta fram ett bra citat. Ö-helena klurade i alla fall ut varifrån det var hämtat. Det hade jag räknat med.

Nå, varifrån kommer detta?


He was the one who talked most, but I didn’t mind. I wish I could remember what exactly he said, but conversation doesn’t stick to my memory of Liam. We never sat, one across from the other in proper chairs, in a house or restaurant, or bar. We talked as brother and sister might, looking elsewhere, or we sat on the floor, smoking, with our backs against the same wall, and we talked incidentally while looking at the passers-by, thinking about other things. We talked a lot in the dark, differently arranged: side by side in the double bed at Ada’s, top to toe once or twice at home, or perpendicular in the dive in Stoke Newington, with two beds heading into the same corner of the wall. I used to see the yellow patch around his mouth as the cigarette crackled and glowed – then the red tip flew in an arc, as if thrown away. It made me feel slightly nauseous, endlessly lurching for the catch, and staying still at the same time. I am very frightened of fire. It was the summer, and sometimes we were still talking when the sun came up – but I have no idea what these conversations were. I put a phrase into the bedroom air, like ”Joan Armatrading”, and I think,
We would never talk about her. I suppose we talked about family, though there was a privacy to these things too. What else – quantum mechanics?

Annonser

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 48

Jag hade gått och sneglat ett tag på min samling av James A. Michener verklighetsinspirerade böcker och funderat på om jag skulle ta ett citat därifrån. ”Näh, för enkelt!”, tänkte jag varje gång, men ångrade mig sen inför förra veckans citat och plockade ned hans bok ”Polen”.

Min förvåning var stor över förvirringen i båset som dessutom verkade bli ännu större när jag försökte ge ledtrådar och tala om att titeln var omnämnd. Allas vår oefterhärmliga Översättarhelena hade ju sin vana trogen spikat den redan med sitt första ord i kommentaren, fast det tror jag hon var omedveten om just då.

För er som inte orkade ta reda på vilket namn Sofia Anhalt-Zerbst blev mer känd under så kan jag berätta att hon har gått till historien som Katarina II (den stora).

Så inför denna veckas citat vågar jag inte tro något, istället undrar jag vad ni tror att detta är? Verkligt, verklighetsinspirerat eller rent påhitt?


   De timmar eller rättare sagt minuter då jag över huvud taget hade tid att tänka i flödet av inrikes- och utrikespolistiska händelser upptogs fortfarande av James Baker. Även om jag försökte glömma honom påmindes jag ständigt av pressen och televisionen. Baker befann sig nu i vårt land och förflyttade sig snabbt från den ena republikens huvudstad till den andra. Sovjetisk och utländsk press överflödade av meddelanden om honom: informationer, sensationer, frågor – vanliga och retoriska, till och med giftiga. I fråga om sarkasm utmärkte sig framför allt våra pressorgan, i synnerhet de nya, som naturligtvis räknade sig till den demokratiska riktningen.
   Massmedierna ger sig inte utan vidare, och de första klunkarna av frihet berusade dem mer än ett ungt vin. Den förlamning och letargi som nästan undantagslöst varit typisk för vår censurerade press hade särskilt drabbat utrikesjournalistiken. Orsaken var kanske att förbuden inom denna sfär var starkare och det tabubelagda mer sakrosankt än på andra områden. Jag minns hur vi i ”Komsomolkan” omkring tjugo år tidigare hade försökt få en intervju med utrikeshandelsministern i ett ämne som var tabu i pressen. Hur försökte inte den dåvarande ministern Patolitjev hålla sig undan vår reporter och vilka instruktioner och skyddande skrivelser dolde han sig inte bakom! Först sedan jag på skämt hade hotat med att avskeda reportern om intervjun inte blev av lyckades han infånga ministern någonstans i utrikeshandelsministeriets labyrinter och förklara för denne man som en gång varit partisekreterare i Rostovdistriktet: ”Nikolaj Semjonovitj, ni kommer från Rostov precis som jag, och om vi inte stöder varandra kommer moskoviterna att köra över oss.” Patolitjev hade humor nog att uppskatta vad karlen sagt, strunta i alla förbud och släppa in honom i ”det allra heligaste”.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 47

I kommentarsbåset var aktiviteten förra veckan märkbart högre än de senaste veckorna och Full bokhylla konstaterade till sin förvåning att hon visste var det var, nämligen ett citat ur Kerstin Thorvalls ”När man skjuter arbetare …”.

Nu kommer denna veckas citat, vad är det?


De stöddes av många – av de mäktiga Potocki och ibland av de intelligentare medlemmarna av familjen Radziwill – men de var ledande.
   De motarbetades också av många – av familjerna Lubomirski, Lubonski och ständigt av den bottenlöst reaktionära familjen Mniszech i Dukla – men när 1750-talet närmade sig sitt slut såg det ut som om Czartoryski med sin strålande uppsättning systersöner av ätten Poniatowski skulle segra, och Polens möjligheter att utvecklas till en modern stat hade aldrig varit bättre.
   1757 ansåg de energiska bröderna Czartoryski att om Stanislaw någonsin skulle kunna bli kung måste han lära sig kungligt uppträdande, och de ordnade så han skickades till S:t Petersburg för att lära känna hovlivet. Han kom dit en snöig dag, en tjugofemårig tilldragande diplomat med ett gott uppförande, som talade franska, tyska och ryska; inom en vecka hade han gjort djupt intryck på en egensinnig och vacker tysk adelsdam, Sofia Anhalt-Zerbst, som sedermera skulle bli känd under ett mer storslaget namn, och inom ytterligare en vecka delade han säng med henne.
   De hade en lidelsefull kärlekshistoria: slädfärder över snötäckta ängar medan vargar ylade i skogen; en duell på en militärförläggning; konserter vid hovet; och oändliga lantliga utflykter när våren kommit. Den unga Sofias självkänsla stärktes av denna smickrande uppvaktning; Poniatowski blev vida bekant som hennes älskare, en oerhört lovande ung man, och det var här vid ryska hovet som han första gången öppet omtalades som en möjlig polsk kung. ”Med rysk hjälp”, sa Sofia flera gånger, ”skulle du kunna bli kung.”

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 46

Förra veckans citat hann knappt lämna startboxen innan La Bibliofille hade klart för sig att det var Henry James ”The Portrait of a Lady”. En roman om en ung frimodig amerikanska och hur hennes liv förändras efter hennes giftermål.

En annan tid, en annan plats; vad är detta?


Hon satte det nya hemmet i stånd. Beskaffenheten var erbarmlig. Tidigare hyresgäster hade underlåtit att städa efter sig. Hans möbler var ditsatta hur som helst och i dåligt skick. Detta förfall skrämde henne ingalunda. Det var upplivande och tacksamt att ta itu med något som var så försummat. Å, alla dessa rengöringsmedel med sina dofter. Grönsåpan, Tomtens skurpulver, ammoniak till fönstren.
Att vrida ur olika sorters trasor, skölja dem, vrida ur igen, hälla vatten ur hinkar, tappa i nytt och börja om. Plaska runt med handen så att det starka i vattnet löstes upp, började löddra.
Fönstren öppnades på vid gavel så att den friska höstvinden kunde blåsa igenom innan innanfönstren skulle sättas på plats. Sigfrids tvivelaktigt rena filtar piskades först och tvättades sen i fastighetens tvättstuga i källarplanet. Kuddar piskades tills det började komma dun ur dem. Då köpte hon tyg och sydde nya överdrag. Den enda wiltonmattan fick hänga ute ett par dygn och få sig en ordentlig omgång med mattpiskan ett par gånger om dagen.
Brudkistan stod där och väntade på henne. Det var väl Efraim som kört dit den från prästgården.
Någon symaskin hade hon inte än, så hon sydde det som måste sys för hand. Hon hade ju god tid på sig.
När hon tyckte hon började få ordning på det och kunde slå ner på takten tog hon kontakt med Stora Sundby och fick tillåtelse att besöka honom. Han var klädd i anstaltens arbetskläder och var knappt att känna igen. Som redig och på bättringsvägen fick han arbeta ute, kratta, klippa ner rosor och buskar, kapa grenar, kort sagt förbereda den stora sjukhusparken för dess vintervila. Han såg frisk ut. Hade bra färg. Men var nedstämd, kramade oavlåtet hennes händer och kunde inte upphöra med att be henne om förlåtelse. Det gjorde henne gripen och rörd och hon kände stor ömhet för honom och försökte trösta honom. Men när han oförmodat försökte kyssa henne drog hon sig undan. De var ju i dagrummet där flera andra befann sig.

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 45

Det är tydligt att även bloggosfärens innevånare har annat att göra under julhögtiden. Här har det varit lugnt och det senaste citatet var fortfarande okommenterat igår så jag tänkte stilla att det kunde få ligga kvar en vecka till. Men så kom Annannan förbi och vips så gick den planen upp i rök.

Förra veckans citat kom från Mark Haddons ”A Spot of Bother”. Han har även skrivit ”The Curious Incident of the Dog in the Night-time” som jag syftade på i min kommentar. Båda böckerna är välskrivna och också mycket konsekvent skrivna utifrån huvudpersonens perspektiv. Jag kan varmt rekommendera dem. Jag ser själv fram emot Haddons framtida produktion.

Men nu kör vi! Vad är detta?


They made a good many plans, but they left themselves also a good deal of latitude; it was a matter of course, however, that they should live for the present in Italy. It was in Italy that they had met, Italy had been a party to their first impressions of each other, and Italy should be a party to their happiness. Osmond had the attachment of old acquaintance, and Isabel the stimulus of new, which seemed to assure her a future of beautiful hours. The desire for unlimited expansion had been succeeded in her mind by the sense that life was vacant without some private duty which gathered one’s energies to a point. She told Ralph that she had, ”seen life” in a year or two, and that she was already tired, not of life, but of observation. What had become of all her ardours, her aspirations, her theories, her high estimate of her independence, and her incipient conviction that she should never marry? These things had been absorbed in a more primitive sentiment – a sentiment which answered all questions, satisfied all needs, solved all difficulties. It simplified the future at a stroke, it came down from above, like the light of the stars, and it needed no explanation. There was explanation enough in the fact that he was her lover, her own, and that she was able to be of use to him. She could marry him with a kind of pride; she was not only taking, but giving.

Read Full Post »

Veckans tisdagsnöje

Jag hade ursprungligen tänkt att låta förra veckans citat ligga kvar också som dagens. Men nu har Annannan redan klurat ut vad det är så nu får jag återkomma lite senare med ett nytt citat. Först måste jag däremot ta mig in till civilisationen …

Read Full Post »

Tisdagsförströelse 44

Förra veckans citat kom från Povel Ramels ordkynniga penna. ”Min ordkynniga penna” är en samling skriftalster som kom ut 1987. Det går inte riktigt att beskriva dem som noveller utan det är allt möjligt som lämnat Povels penna. Annannan lyckades så småningom lista ut att det var Povel som skrivit texten.

Nåväl, vad säger ni om dagens citat?


   The tramp walked past George and zigzagged slowly down the platform.
   He was very drunk. Drunk enough to zigzag onto the line. Too drunk to climb back off the line. George looked up. The train was arriving in one minute. He pictured the tramp keeling over the concrete lip, the squeal of brakes, the wet thump and the body being shunted up the rails, the wheels slicing it like ham.
   He had to stop the tramp. But stopping the tramp would involve touching the tramp, and George did not want to touch the tramp. The wound. The smell.
   No. He did not have to stop the tramp. There were other people on the platform. There were railway employees. The tramp was their responsibility.
   If he moved round the station building to the other platform he would not have to see the tramp dying. But if he moved to the other platform he might miss the train. On the other hand, if the tramp died under the train it would be delayed. George would then miss the connection to Truro and have to sit next to the toilet for four and a half hours.
   Dr Barghoutian had misdiagnosed Katie’s appendicitis. Said it was stomach ache. Three hours later they were whisked through casualty and Katie was on an operating table.
   How on earth had George forgotten?
   Dr Barghoutian was a moron.
   He was massaging an inappropriate chemical cream into a cancer. A steroid cream. Steroids made tissue grow faster and stronger. He was massaging a cream which made tissue grow faster and stronger directly into a tumour.
   The growth on the tramp’s face. George was going to look like that. All over.
   The train pulled in.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »