Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘recension’

Victoria Benedictsson – Pengar

BokomslagDär den förra boken i Ett hem utan böckers utmaning Kvinnliga klassiker tog en evighet att läsa så var denna, den sista boken i serien, absolut den mest lättlästa av dem alla. På mindre än ett dygn hade jag tagit mig igenom texten. Vilket var tur eftersom jag ganska sent kom ihåg att införskaffa boken.

Ska jag vara ärlig så är intrycket jag fick av boken det av en skiss snarare än ett färdigt verk. Den känns som en ytlig betraktan som skummar över på ytan. Jag har svårt att uppfatta någon av huvudpersonen Selma Bergs drivkrafter. Hennes olika beslut kommer ofta som blixtar på en klar himmel. Det hon säger stämmer inte överens med hennes handlingar. Nej, denna bok är svår att förstå. Och då menar jag inte språkligt utan för att den kräver kunskap om den tid den skrevs i.

Nej, rent språkligt är Pengar den mest tillgängliga av böckerna som har ingått i årets utmaning. Men däremot är det lätt att avskriva bokens handling som trivial när man som jag läser den med moderna ögon. I ett land och en tid då allt är tillåtet att tala om och inga detaljer behöver undanhållas läsaren väntar man sig mer av känslor och tankar som förklarar varför personerna gör det de gör. Men det är inte mycket av det i Pengar. Selma sörjer bara kort att hennes förmyndare nekar henne att uppfylla sin livsdröm, hennes relation till den mycket äldre maken verkar vara god, med dyrkan från hans sida men kanske något mer kyligt från hennes sida. Författarinnan ger inte läsaren många ledtrådar till Selmas känsloliv eller spruckna drömmar. Selma verkar fortfarande mot slutet av boken som en person ganska nöjd med livet.

Av en eftertext i den upplaga jag har läst framgår att bokens handling har hämtat mycket från Victoria Benedictssons eget liv. Den texten var för mig en nyckel till att bättre förstå boken. Jag kan förstå att Selmas beslut i slutet av boken var rebelliskt och gav upphov till kritik på den tid som boken gavs ut. Jag kan också förstå att Victoria Benedictsson inte har lyckats frigöra sig själv från den tid hon levde i. Hon har inte förmått skriva om den chock som bröllopsnatten borde ha varit för en skyddad 16-åring på 1800-talets slut och inte heller samlivets senare svårigheter för Selma. Hon har inte heller klarat att klä Selmas karaktär med de känslor som borde ha funnits där, tidens förväntningar på att kvinnan ska behärska sig och inte leva ut sina känslor har också fått råda i texten.

Sammanfattningvis tycker jag nog att boken var lättläst och trevlig men inte mer. Jag kan inte frigöra mig från känslan av skiss.

Nu ska jag fundera på om jag ska anta nästa års utmaning eller inte.

Annonser

Read Full Post »

Fredrika Bremer – Hertha


Den fjärde av de kvinnliga klassiker som Ett hem utan böcker har gett oss i uppdrag att läsa under året har jag nu hastat igenom (nackdel – fördel? – med biblioteksböcker). Fredrika Bremers ”Hertha” trodde jag att jag hade läst men om det är så hade jag helt glömt bort innehållet. Det var kanske bara för att boken och Fredrika Bremer är så kända som jag fick för mig att jag läst den tidigare.

Med ”Hertha” gjorde Fredrika Bremer ett kraftigt inlägg i debatten om kvinnors frihet och rätt till sina egna liv. Som modern kvinna kan det vara svårt att förstå hur det egentligen var att leva under en tid då en ogift kvinna inte ens hade rätt att förfoga över sina egna pengar.

Det är inte utan att jag är tacksam över att jag är född i den tid jag lever i även om jag tyvärr kan konstatera att det finns en hel del kvar att göra för att könen ska kunna betraktas som helt jämställda.

Men nu är det inte samhället som lägger hinder för det utan det är ju snarare våra egna värderingar och beteenden. Både hos män och kvinnor; jag gör mig själv skyldig till dem då och då även om jag försöker undervika dem. Men det är lätt att utbrista: ”Jag är kvinna, alltså …” eller ”Män , de …” trots att kanske de intressen och beteenden som jag kommenterar inte alls har något med kön i biologisk mening att göra. Sedan kan det ändå vara könsbundet i form av den kultur och den skillnad i uppfostran av pojkar och flickor som fortfarande existerar. Som flickor (eller pojkar) förväntas vi vara på det ena eller andra sättet trots att det kanske inte alls har något med våra personliga intressen eller talanger att göra. Detta är ju svårare att bearbeta eftersom vi även påverkar nästa generation. Så en långsam ”blekning” av könsbundna orättvisor är kanske det vi i praktiken kommer att se. Fast om jag skulle önska annorlunda.

Men det var ”Hertha” jag skulle skriva lite om.

Lite arbetssamt var det onekligen att sätta sig ned och läsa denna bok med sina gamla uttryckssätt. Inte för att orden är svåra eller så men det tar en stund att vänja sig vid den tidens sätt att skriva om känsliga saker utan att nämna de vid sina rätta namn. Med hänvisningar till grekiska, eller ännu hellre nordiska (med tanke på att detta är tid för nationalromantik), mytologiska gudar och berättelser beskriver författarinnan prostitution, otrohet, homosexualitet och andra mänskliga svagheter som under vissa historiska tider betraktats som synd och av samhället fördömda beteenden. Ett och annat går naturligtvis förlorat för oss moderna läsare som saknar den kulturella förförståelsen och har en helt annan värderingsgrund. Något annat som slog mig är alla dessa religiösa anspelningar som görs. Även detta är ju främmande nu i det moderna Sverige som väl är ett av mest sekulariserade länderna i världen.

Då och då log jag åt rena faktafel i texten; om det varit en modern bok hade jag varit irriterad men eftersom jag inser att Fredrika Bremer knappast kunde, eller ens hade möjlighet att ta reda på rätt fakta, lönar det sig inte. Jag ska inte begå misstaget att förväxla bristande kunskap med bristande intelligens, ett nog så vanligt fel, i dåtid använt som argument emot kvinnans myndighet (det ämne boken behandlar, särskilt den ogifta kvinnans rätt till myndighet) men också idag även om det inte nödvändigtvis är kvinnor som tillskrivs bristande intelligens.

När jag skalar bort dessa uttryck för den tid som boken skrevs i så kvarstår en stark och dramatisk bok om ett litet svenskt köpingssamhälle som jag tror skulle lämpa sig väl för ett TV-drama, väl i klass med de som gjorts efter Austens böcker. Starka och tydliga personligheter, dramatiska händelser och människoöden och ett viktigt underliggande budskap. Är det någon som känner till om det redan gjorts?

Vad boken handlar om har många andra skrivit om och analyserat så det tänkte jag faktiskt inte göra.

Om två veckor pågår Stockholms kulturfestival, då går en guidad tur i Fredrika Bremers fotspår. Den kanske jag ska gå på.

Read Full Post »


Puh! Det var på håret att jag hann läsa ut denna bok i Ett hem utan böckers Klassiska kvinnor inom den avsatta tiden.

Mitt Bones-beroende hade helt trängt undan minnet av denna utmaning, nästan fått mig sluta läsa böcker överhuvudtaget och bloggar också för den delen. Men som tur var undrade Martina hur det gick för oss och det inlägget råkade jag läsa. Sen lyckades jag glömma det en gång till och kom helt plötsligt veckan före semestern på att jag måste få tag i boken. Att beställa från någon nätbokhandel var inte att tänka på, så jag jagade i bokhandlarna utan framgång och lyckades så småningom hitta boken i det lokala biblioteket. Jag kan inte minnas när jag senast var där. Tidigare var det aldrig öppet när jag är hemma, utom möjligen helger och då åker jag inte gärna ifrån gården om jag kan undvika det.

Nåväl, vad ska jag säga om denna bok?

Sådär, tror jag att mitt sammanfattande intryck är. Tiden den är skriven och utspelar sig i men också ämnet gör att det finns klara släktdrag med Jane Austens böcker. Men det är också fullständigt klart att Jane Austen är den bättre författaren. Elizabeth Gaskell lyckas inte skapa samma liv i de olika inslagen av dramatiska händelser som ändå finns där. En försvunnen bror, skumma individer som stryker omkring, förlorade pengar, dödsfall och giftermål. Den förväntan som uppstår i Austens romaner finns inte på samma sätt.

Romanen skildrar en by med i huvudsak äldre kvinnliga ensamstående i det övre sociala skiktet. Lite intressant är det att när byn introduceras så verkar det som om det inte finns några män i den med undantag för prästen och läkaren. Men senare framgår det att det är gott om män, men i de lägre sociala skikten av bönder, hantverkare och köpmän men de är i stor utsträckning osynliga eller förekommer som statister.

Det Elizabeth Gaskell lyckas beskriva med tydlighet är just den markanta sociala skiktningen i 1800-talets England. Det faktum att kvinnorna i romanen förväntas leva upp till ett stort antal sociala koder trots knapra förhållanden. Och en förmögenhet ger ingen inträde i de högre sociala kretsarna. En av de scener som lever kvar i mitt minne är när en av personerna yppar en av sina största skamliga hemligheter. Hon berättar då att hennes största skatt är en handknypplad spets som hon tvättar själv och använder i fina sammanhang, till och med efter att den passerat genom kattens tarmkanal. Det skamliga är framförallt att hon tvättar spetsen själv.

Jag är inte någon litteraturvetare men jag tror att en av anledningarna till att jag uppfattar romanen som lite blek är att de kvinnor som skildras är ganska lika sinsemellan och kontrasteras egentligen aldrig mot något annat. Där är Austen betydligt duktigare på att skapa liv i berättelsen genom att kontrastera den sparsamma mot den slösaktiga, den tålmodiga mot den otåliga o.s.v.

Elizabeth Gaskell använder sig av ett berättarjag som i stor utsträckning står utanför de händelser som beskrivs men först i slutet av romanen får vi veta vad hon heter och egentligen blir det aldrig klart vilken relation ”jag” har till den plats och de personer som romanen rör sig kring. Det störde mig en smula.

Boken ger en intressant inblick i de villkor som ensamma kvinnor i de övre sociala skikten levde under vid den tiden, hur de gör nödvändigheten till en dygd och tillsammans skapar de nödvändiga illusionerna men ger mig inte någon stor läsupplevelse. Jag är tacksam över att jag är född i ett senare århundrade.

Däremot kan jag tänka mig att TV-serien är sevärd.

Read Full Post »


Precis som nästan alla brittiska TV-serier är sevärda så är de brittiska romantiska klassikerna i stort sett alltid läsvärda. Anne Brontë har jag inte läst tidigare, bara böcker från hennes systrars pennor. Hon håller samma klass så det var en angenäm bekantskap. ”Agnes Grey” är den andra boken i Ett hem utan böckers utmaning ”Klassiska kvinnor”.

Baserat på sina egna erfarenheter som guvernant skrev Anne denna bok om den vanliga och obemärkta prästdottern Agnes Grey som ser sig manad att söka en anställning som guvernant när familjen på grund av olyckliga affärer får ekonomiska svårigheter. Det första försöket blir inte så lyckat, Agnes är ung och oerfaren och barnen bortskämda och ouppfostrade. I nästa anställning går det bättre men det är ändå tydligt vilka svåra förhållanden de som arbetade som guvernanter levde under. Inte riktigt herrskap, inte riktigt tjänstefolk. En icke-existens. Jag är säker på att det varierade men för många var det nog svårt. Som all romantisk litteratur så ljusnar det för bokens hjältinna. Det moraliska budskapet är tydligt, för den som är gudfruktig och empatisk går det väl.

Boken är utgiven 1846, alltså bara fyra år efter ”Rosen på Tistelön”, men märkligt nog tycker jag att engelskan är lättare att ta sig igenom än Emily Flygare-Carléns dåtida svenska. Kanske beror det på att jag läst Jane Austens böcker, skrivna några decennier tidigare, på engelska så att jag har vant mig.

En annan jämförelse med ”Rosen på Tistelön” som jag inte kan låta bli att göra är att konstatera att det är en avsevärd skillnad på samhällsklasserna i skildringarna. I Flygare-Carléns bok kommer vi nära det riktigt fattiga, när det är dåliga tider dör barn och gamla av svält, i Brontës bok så kan familjen trots ekonomiska problem behålla tjänstefolk. Anne Brontë levde nog själv betydligt mer skyddat än Emily Flygare-Carlén.

Trots den dystra skildringen av hjältinnans förutsättningar riktas det, till skillnad mot i ”Rosen på Tistelön”, egentligen ingen kritik mot dessa, annat än att det konstateras att vissa av föräldrarnas agerande bidrog till de problem som de förväntade sig att guvernanten skulle åtgärda. En omöjlig situation.

”Agnes Grey” vill jag påstå är en må-bra-bok, med sin stillsamma romantiska underton.

Read Full Post »

Omslagsbild "Rosen på Tistelön"Det var på håret, att jag inte hann läsa ut boken innan slutet på februari månad. Men månadens sista dag så lyckades det.

”Rosen på Tistelön” är den första boken i Ett hem utan böckers läsutmaning under året; kvinnliga klassiker. En utmaning som jag inte var sen att anta. Jag misstänker att det var mycket på grund av att Martina hade valt att ta med denna bok och också inleda med den.

Min mormor kom från västkusten och som barn tillbringade vi ofta en eller flera veckor där nere. Liggande på en brygga för att fiska krabbor med fiskrens eller ute på någon av öarna för att bada med tången slingrande runt benen, pillande på en öronmanet och försiktigt spanande efter de fruktade brännmaneterna. Havstulpanerna var inte heller att leka med, varje sommar lyckades antingen jag eller min lillebror att få skärsår på fötterna av dem. Emilie Flygare-Carlén var både mormor och mamma förtjusta i. Men på den tiden var jag mer intresserad av ungdomsböcker.

Det första som slår mig är språket. Det känns verkligen ålderdomligt, sirligt, omständigt och lite bakvänt. Mer än hundrafemtio år har ju förflutit sedan texten skrevs ned. Det är lite trögt att läsa de första 50-100 sidorna, åtminstone kräver det viss eftertanke. Men ju längre in i historien jag sugs desto naturligare uppfattar jag språket. Intressant. Bara några ord gäckar en längre tid, mer än halva boken hade jag tagit mig igenom innan jag förstod att fickr var detsamma som finger.

Det andra som slår mig är kvinnosynen och den moral som kvinnorna förväntades leva efter. Gång efter gång reagerar jag som modern kvinna på kommentarer om det förväntade beteendet hos än den ena, än den andra kvinnan i historien. Men jag anar en liten rebell i författarinnan, kanske är det därför som detta är så tydligt i texten. Kanske är dock bokens slut ett utslag av att hon inte kunde frigöra sig från de samtida konventionerna. Det tror jag inte många av oss heller skulle klara. Men det kan också vara jag som är låst i dagens konventioner, fostrad i Hollywoods anda.

Det tredje och sista som är slående är den samhällskritik som Emilie Flygare-Carlén däremot inte hymlar med. Det är riktigt tydligt i avsnitten som handlar om den utbredda fattigdomen bland fiskarfamiljerna. Det är starkt.

Emilie Flygare-Carlén är en enastående berättare, boken är verkligen värd att läsas.

Mormors morfar var lots i Bohusläns skärgård, i stort sett samtida med Emilie Flygare-Carlén. Någonstans i arvegodset finns ett fotografi av hans lotsbåt, en liten segeljakt. Så tänkte jag mig tulljakten.

Postbåten i Bohusläns skärgård 1960-talet

Postbåten i Bohusläns skärgård 1960-talet

Read Full Post »

Christa (von) Bernuth – Inre säkerhet

Omslag Christa Bernuth - Inre säkerhet

Omslag Christa Bernuth - Inre säkerhet

Det finns böcker som man i och för sig inte tycker är så märkvärdiga när man läser dem; till intrig, persongestaltningar eller språkmässigt. Inget som står ut så att man spontant myser och njuter av att läsandet av en riktigt god bok. Trots det lämnar boken ett intryck, den ligger kvar i tankarna långt efter det att man har lagt den ifrån sig.

Christa Bernuths ”Inre säkerhet” (”Innere Sicherheit” i original) är en sådan bok. Åtminstone har jag svårt att släppa tankarna på den. Till det yttre verkar det vara en vanlig, simpel, mordhistoria. Ett kvinnligt offer – en polis som ska reda ut vad som hänt.

Vad som så småningom blir uppenbart är dock att ramverket är ett helt annat än det vi är vana vid. Värderingar och företeelser följer helt andra regler. Det förklaras inte, det bara är där. Först känns bilden skev, sedan så småningom så inser man att det måste vara så. Eller jag kanske skulle skriva ”jag” istället för ”man”. Intressant är det i alla fall.

Boken utspelar sig i DDR. Det framgår inte direkt men min gissning är att den tidsmässigt är placerad i slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet. I väst är minnet av Bader-Meinhof-ligan färskt och skildringen av DDR låter ana att en viss upplösning pågår. Den första insikten i att något i ramverket avviker är när det framgår att ”flykt till väst” är ett värre brott än mord. Ett brott som även för med sig konsekvenser för familjemedlemmar men också för de poliser som tjänstgör i området.

Nästa insikt kommer när det anses vara självklart att personer som är för frispråkiga, och kanske kritiserar missförhållanden, kan bli av min sin tjänst. Att inte alla böcker är lämplig läsning för ”vanligt” folk. Listan kan göras längre.

Jag besökte Berlin 1980, och gjorde naturligtvis en liten avstickare till Östberlin. Det var skrämmande. Det gick nästan att ta på misstänksamheten. En tur med S-Bahn passerade även östsidan och jag konstaterade fascinerat att det bodde människor i halva hus, baksidan kanske saknades, ett badkar kunde hänga över kanten på det rivna golvet. Fasaderna var sönderskjutna, inget hade renoverats sedan kriget utom vissa propagandistiska betongklossar som byggts.

Boken ger en inblick i hur det var att bo där. Även om författaren inte riktigt lyckas hela vägen i sina personskildringar vill jag rekommendera den.

Read Full Post »

Niklas Ekdal – I döden dina män

ekdal_omslagBaksidestexten var lockande. Ett antal mord och mängder av historiska anspelningar. En svensk ”Da Vinci”-kod? Av några recensioner som jag hittat på nätet kan jag se att det är fler som tänkt i de banorna. Ja, så var det nog tänkt.

Det började lovande. Boken är välskriven, det är inget tvivel om att detta är en person som behärskar språket och skrivandets konst.

Karaktärerna i boken upplever jag som lite ojämna. Den sjukligt hypokondriske och egotrippade journalisten (fick mig att tänka på reportern Dick i Die Hard och Die Hard 2) och den självömkande spelberoende pappalediga äkta maken är nästan karikatyrer i sin tydlighet. Grannen Sara får jag däremot väldigt lite grepp om, hon känns nästan eterisk. Det är si och så med de andra två huvudpersonerna.

Det som skrivs i böcker behöver ju inte på långa vägar vara sant men det måste vara sannolikt. Jag som läsare måste kunna tycka att karaktärernas agerande är rimligt utifrån den ram som författaren har givit dem. Mark Haddon är en mästare på detta. Min första besvikelse i boken var att författaren låter kriminalinspektören medvetet begå ett brott som hon också i boken konstaterar riskerar (kommer, skulle jag vilja säga) att ge henne sparken. Det känns oerhört osannolik för mig, i synnerhet som karaktären inte har gjorts sig känd för den sortens risktagande. Att en kriminalinspektör skulle fortsätta att luska i ett fall trots avstängning köper jag, att några genvägar tas, dörrar dyrkas upp; sådant är också rimligt, men människorov? Nej. Det hade funnits flera sätt att ta sig förbi detta utan att väsentligt ändra i handlingen.

Där Dan Brown låter ledtrådar som leder närmare till lösningen med jämna mellanrum dyka upp i handlingen så dyker det i denna bok upp nya mord. Men fortfarande nästan i slutet i boken så har läsaren ingen aning om hur det hänger ihop. Men det är ju en del av charmen med denna genre, att som läsare vartefter förstå och också ana vad som kommer att ske härnäst och vad nästa ledtråd kanske kan vara. Här blir rabblade historiska fakta bara faktarabblande och inte något som sätter igång min fantasi. Huvudpersonerna drar slutsatser men som läsare upplever jag inte att jag hänger med på samma sätt annat än vid några enstaka tillfällen. Synd. Ett av skälen till detta tror jag kan vara den egentligen ganska absurda lösningen som känns väldigt konstruerad. När sedan upplösningen kommer går det oerhört fort, så fort att jag undrar om förlaget angivit ett maximalt antal sidor för boken.

Spiken i kistan för min del var att den självömkande äkte mannen är den som helt plötsligt (out-of-character) får för sig att göra en Rambo och är den som får äran av att rädda dagen. Mitt framför näsan framför dem som gjort grovgörat och som dessutom, till skillnad från honom, satt inne med de kunskaper som krävdes. Vem som helst av huvudpersonerna hade varit bättre för boken tycker jag. Nu kändes som när man har slitit som en hund och chefen tar åt sig äran i ett publikt sammanhang. Usch!

Nåväl, andra har tyckt bättre om boken. Kanske du också. Själv är jag besviken, den hade egentligen alla förutsättningar för att bli bra.

Read Full Post »

Older Posts »