Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘recension’

Peter Englund – Stridens skönhet och sorg

Omslag

Omslag

Jag kan inte påstå att jag har läst alla Peter Englunds böcker men flera har jag läst. På semestrarna har jag suttit i solen på förstutrappen, med en kaffekopp bredvid och kanske en katt sovande i knäet, och sida för sida tagit mig igenom hans tjocka böcker om 1600-talet och Poltava. Vänner och släktingar har skakat på huvudet och muttrat något om att så tjocka böcker skulle de aldrig orka igenom. Inte ens på semestern.

Personligen har jag med tiden lärt mig att en boks tjocklek inte på något vis står i proportion till den tid det tar att läsa den, allt hänger på författarens förmåga att skriva text som harmonierar med mig. Det har inget med textens litterära kvaliteter att göra. Det påminner mer om att den går i takt med mig, så att ”självsvängning” kan uppstå.

Peter Englund hör till de författare som skriver texter som harmonierar med mig. En fantastisk berättare med blick för enskilda öden och små händelser, vare sig det rör sig om händelser från flera sekel sedan eller något han sett när han cyklat genom sin hemstad Uppsala. Att säga att jag är avundsjuk på hans förmåga är att ta till i underkant. Men sådant är livet; inte rättvist.

Nu har jag läst hans senaste bok, ”Stridens skönhet och sorg”. I den har Peter applicerat ett nytt grepp i sitt berättande genom att han låter läsaren följa ett antal personer, civilister och soldater, från olika delar av världen och deras öden såsom de har berättat i brev, dagböcker m.m. under de år som det första världskriget pågick. Kriget är i många stycken en kuliss, bara vid några få tillfällen blir det konkret, åtminstone som vi oftast möter det, i texterna kring dessa personer. För att hjälpa läsaren att orientera sig finns det inför varje år en kort kronologi om vad som hände i kriget detta år och i slutet av året finns bilder som utan tvekan illustrerar det obarmhärtiga i detta krig. Om nu krig någonsin kan vara barmhärtiga. När jag läste kom jag på mig själv flera gånger med att önska att det på varje sida, högst upp hade funnits en rad om vilken händelse i kronologin som pågick parallellt.

Peter låter oss följa ett tjugotal personer och det blev nästan en ”rysk” känsla av den. Ni vet ryska romaner med massor av namn. Några personer fick jag grepp om men andra var svåra att hålla isär. Möjligen hade det blivit bättre med lite färre personer att hålla reda på.

Och så var det detta med fotnoter. Jag är en varm anhängare av fotnoter och blev upprörd när det visade sig att notapparaten till Piers Brendons ”Den mörka dalen” inte följde med boken. Jag läser alltid noter. Men denna gång är jag kluven till dem. Jag har som sagt läst dem alla och jag skulle inte ha velat vara utan informationen som förmedlades genom dem. Men de fick mig att tappa läsrytmen. Helst skulle jag vilja ha ett bra förslag på hur det hade kunnat lösas men det har jag tyvärr inte. Hmm.

Dessa lite mindre funderingar som kan tas som kritik till trots så är det en bra bok, intressant och lärorik. Vackert skriven, texten är skönlitterär i många stycken. Har ni inte upptäckt Peter Englunds böcker än, kanske avskräckta för att de är faktaböcker i historia, så tycker jag att ni ska ge denna bok en chans. Absolut.

Själv väntar jag ivrigt på en tredje bok om 1600-talet som jag har för mig är utlovad.

Annonser

Read Full Post »

David Gibbins – Heligt guld

Omslag Heligt guld

Omslag Heligt guld

I kölvattnet av ”Da Vinci-koden” har det dykt upp många böcker med jakten på historiska klenoder eller myter som det centrala temat. Det här är ytterligare en bok i den genren.

Denna spänningsroman rör sig kring frågan om vad som hände med skatterna i Jerusalems tempel och då särskilt Menoran, den sjuarmade ljusstaken som har ett särskilt symboliskt värde för judendomen. Genom olika fynd som arkeologen Jack Howard och hans kollegor gör på olika platser i världen, och kända genom allmänt kända fakta, spinns en historia. Vi får följa forskningsteamet från Medelhavet via Storbritannien och Grönland till Nord- och Sydamerika.

Författaren David Gibbons är marinarkeolog och efter att ha läst boken har jag ett betydligt bättre grepp om svårigheter och risker med marinarkeologiskt arbete; dykning vid stora fartygsleder, kring isberg, i grottsystem. Alla dessa miljöer hinner boken beta av.

Det finns många olika sätt att kommunicera historia, att förmedla den glädje som historia i dess olika skepnader ger och den fascination som de känner som professionellt arbetar med kulturarv. Arkivarier, bibliotekarier, arkeologer, etnologer och andra museianknutna. Ett sätt är naturligtvis att skriva en skönlitterär bok. Det ger frihet att spekulera och möjlighet att skapa en spänning som kanske inte alltid är accepterad i yrkeskretsarna. Frihet att tumma på källkritik och vetenskapliga belägg.

En svårighet är naturligtvis att det hos mig som läsare kan finnas en förväntan om att det som skrivs är mer sant än om någon som inte arbetar inom branschen har skrivit boken. Så behöver det naturligtvis inte vara. En arkeolog är inte med automatik historiker och har inte nödvändigtvis all den fackkunskap som krävs för att berättelsen ska bli trovärdig i alla de delar som kan kontrolleras. All ”fakta” som forskarna presenterar är ju också alltid tolkningar av mönster, fragment, källmaterial etc. Sanningen kan ha många ansikten.

Jag tyckte boken var trevlig om än lite ojämn. Mest tror jag att det beror på att jag inte upplevde boken som särskilt trovärdig och att det finns en viss inflation av sensationer. Som rollspelare så skulle jag säga att det avgjort var lite ”Monty Hall”*-känsla över boken. Att ett och samma forskningsteam skulle göra 4-5 ”århundradets fynd”, ”mest fantastiska fynd” etc. under loppet av några veckor-månader känns inte trovärdigt. Av samma skäl studsade jag till när jag läste att teamet förflyttade sig med hjälp universitetets privata flygplan mellan olika platser. Min egen erfarenhet av universitet, både nationellt och internationellt, är att mycket pengar har de inte. Och skulle de mot förmodan ha det så skulle de ha lagt det på forskningsprojekten, personal eller instrument, inte på ett flygplan.

Det som är lite irriterande, tycker jag, är att det hade krävs så lite för att göra boken mer trovärdig. Bara rent redaktionella saker, faktiskt. Som att inte varje gång påpeka hur fantastiskt ett fynd är; kanske låta teamets jakt på föremålen också bygga på andras upptäckter och inte låta dem upptäcka allt själva, låta resandet ta lite mer tid eller kanske låta gruppen tillhöra ett forskningsinstitution finansierat av en excentrisk miljardär. Vadå, det var fiktion, eller hur? Då kan man också trolla bort några av referensramarna som skulle skava för den som har viss bakgrundskunskap.

Personligen irriterar jag mig också på att, möjligen i ett anglosaxiskt perspektiv, så är alla vikingar norrmän vilket är den bild boken ger. I det stora hela spelar det kanske inte så stor roll men här hade jag förväntningar på att författaren hade grepp om det även om han inte är expert på området.

Boken var lättläst och om ni är roade av denna typ av böcker, och inte har några problem med det som jag hakade upp mig på, så ger den några timmar god avkoppling. Själv funderar jag på om inte författarens första bok om Atlantis ligger närmare hans eget kompetensområde och kanske därför har mindre av det som irriterade mig i den här boken.

* ”Monty Hall”- kampanj är en rollspelskampanj där spelarna överöses med fantastiska föremål som är svåra att överträffa.

Read Full Post »

Nicole Krauss – Kärlekens historia

Kärlekens historia

Omslag: Kärlekens historia


I mitt sista Pocket & Prassel-paket fick jag denna bok som var ytterligare en som jag inte hade hört talas om innan. Författarinnan är född 1974 betecknas som lovande och hör hemma i New York.

Handlingen cirklar kring en berättelse som heter just ”Kärlekens historia”. Vi får följa personer med anknytning till berättelsen under olika tider av deras liv. Olika trådar av händelser vävs sakta men säkert samman till något gemensamt. Det tog däremot tid innan jag ens såg att de kunde höra samman.

Leo Gursky lever som pensionerad låssmed ensam i New York, i en lägenhet som han knappt kan ta sig fram igenom på grund av all bråte i den. Efter att en granne dog och det gick flera dagar innan någon upptäckte henne är han rädd för att dö utan att någon märker det. Därför gör han vad som helst för att märkas när han är ute bland folk. Leo undgick progromen i sitt barndoms Polen men förlorade hela sin familj. På gamla dagar har han återfunnit en av sina barndomskamrater. Numera bor de grannar och försöker åtminstone hålla koll på om den andre lever. Leo följde sin flickvän till Amerika men hon som anlände före kriget hade hunnit gifta sig med en annan man.

Alma Singer förlorade sin far när hon var åtta år. Hon har för att hantera det försökt lära sig allt om överlevnad i vildmarken, något hon inbillar sig att fadern var bra på. Tre anteckningsböcker fyller numera hennes olika insikter i detta ämne. Hennes yngre bror har vänt sig till religionen och har intygad sig själv om att han är en helig person. Hennes mor har knappt klarat att hantera makens bortgång alls och efter några år tycker Alma att det är dags att mamman hittar någon ny. Men hennes kopplingsförsök lyckas inget vidare. När mamman får erbjudande om att översätta ”Kärlekens historia” till engelska åt en enda man som erbjuder sig att betala bra ser Alma en ny chans. Han vill få manuskriptet i omgångar och Alma tycker att det är lämpligt att ersätta moderns ganska torftiga följebrev med mer personliga brev.

Samma, lite resignerat tragiska, ton som finns i Markus Zusak – Book Thief och Jonathan Safron Froers – Extremely Loud and Incredibly Close präglar också denna berättelse. Tempot är lugnt. Precis som i Zusaks bok är miljön judisk och judeutrotningen under andra världskriget får en stor roll i händelsutvecklingen. Stilen tyckte jag starkt påminde om Safron Froers.

Jag tyckte om den.

Read Full Post »

Mons Kallentoft – Sommardöden

En hand med röda naglar sticker upp ur sanden.

Omslag till Sommardöden: En hand med röda naglar sticker upp ur sanden.


Tidigare i år så läste jag min första bok av Mons Kallentoft, Midvinterblotd. Ganska trevligt tyckte jag med en deckare som utspelade sig i en stad som jag trots allt har tillbringat lite tid i. Kopplingen till det ockulta var också lite spännande, nytt.

Nu har jag läst hans nästa bok som jag tyvärr inte tycker lika bra om. Denna gång försvinner tonårsflickor i ett sommarhett Linköping och återfinns döda med tydliga tecken på ritualbeteenden. En seriemördares signatur. Malin Fors med en egen tonårsdotter blir naturligtvis starkt berörd.

Jag tycker att det är en sak om de levande tycker sig uppfatta röster eller att de styrs av en yttre ande och något helt annat att tillskriva de döda förmåga att tänka och påverka de levandes handlingar. Nej, det tycker jag sänkte boken avsevärt.

Något är det också med språket som jag inte riktigt kan sätta fingret på, jag tycker karaktärerna ger ett ganska platt intryck och boken tog ganska lång tid (ja, relativt sett) att ta sig igenom. När jag var klar och tog upp upp började läsa en av de Laurie R. King som jag köpte i London senast så var det som att slå sig ned i en skön läderfåtölj efter att ha suttit på en hård pinnstol. Trots att den är skrivet på ett s.k. främmande språk så gick det mycket snabbare att läsa.

En sak som förvånar mig i Kallentofts böcker, åtminstone den senaste, är att trots att författaren är känd för att vara gourmet och mycket matintresserad så finns det i stort sett inga lustfyllda matbeskrivningar i texten. Istället verkar huvudpersonerna överleva på pizza och hamburgare om de inte nöjer sig med öl och tequila.

Nåja, det är ingen dålig bok. Men jag kan inte heller påstå att jag skulle rekommendera den.

Read Full Post »

Natsuo Kirino – Fri

Omslaget med en knivsudd pekande mot en japansk kvinnas öga

Omslaget med en knivsudd pekande mot en japansk kvinnas öga

Det senaste paketet i Pocket & Prassel 2.0 innehöll en bok som jag aldrig hade hört talas om. Den utspelar sig i en förort i det moderna Japan. Jag kan inte påminna mig om att jag har läst någon bok som gör det. De enda böcker jag läst som utspelar sig i Japan är nog James Clavells böcker, t.ex. Shogun, och de rör sig i historisk tid.

Så det var med viss spänning som jag gav mig i kast med denna bok.

Bokens nav cirklar runt fyra arbetskamrater vid en snabbmatsfabrik. Fyra kvinnor som arbetar nattskiftet. För att få vardagen att gå ihop, för att få bättre betalt per timme. Skälen är olika. Inga av dem tycks däremot ha fungerande privatliv. En är änka med tonårsdotter och sängliggande svärmor att ta hand om, en är ensamstående, utan självinsikt och lever över sina tillgångar och är nu svårt skuldsatt med indrivare efter sig, en lever i en familj där alla cirklar kring varandra som oberoende satelliter och en har två små barn och en man med spelberoende.

En av dem drivs till dråp och inser efteråt att hon behöver hjälp och kontaktar därför en av de övriga. Alla fyra blir inblandade och därmed är bollen i rullning. Det ena leder till det andra. Små, till synes logiska beslut och handlingar. Men som så ofta, det blir inte som det var tänkt. Jag tänkte inte avslöja så mycket mer av handlingen.

Det är en thriller. Först trodde jag att det var en deckare men eftersom läsaren redan i samband med det första mordet vet vem som är mördaren så föll det alternativet. Bitvis tyckte jag att den var ganska osmaklig. Jag har av någon anledning svårare för styckningar än skjutskador eller giftmord. Kanske för att jag har lättare att relatera till styckningar. Så här på landet så styckar vi ju med jämna mellanrum slaktade djur. Så även skissartade beskrivningar av blod och inälvor i hinkar eller på golv kan jag ganska lätt översätta till bild och doft. Äsch, jag tror vi lämnar detta spår …

Boken är välskriven och det var intressant att få en inblick i vanligt folks vardag. Den är också ganska trovärdig när det gäller de olika personernas skäl till de val de gör. Det enda jag har lite svårt är förstå är det beslut som den arbetskamrat som först blev kontaktad fattade. Det känns ologiskt, men å andra sidan, det beslutet är avgörande för resten av boken.

En sak som blev väldig tydlig i boken är hur viktig våra referenspunkter är i beskrivningar. Om ni tänker läsa boken föreslår jag att ni tar reda på hur stor en tatamimatta är. I alla fall om ni är intresserade av hur stora de olika bostäderna är.

Read Full Post »

Håkan Nesser: Människa utan hund

Människa utan hund

Människa utan hund

Min första bok i Pocket & Prassel 2.0 – utbytet blev Håkan Nessers ”Människa utan hund”. En bok som jag har slagit mina lovar kring tidigare men inte kommit mig för att köpa. Okänt varför.

Hur som helst, både jag och den käre maken blev förtjusta i hans förra serie om van Veeteren. Maken till den grad att han sprang och köpte den sista boken i inbundet format, trots att vi hade alla övriga i pocket av samma serie. Hrmpff, hur irriterande var inte det när det var dags att ställa in boken i hyllan?!

Det är inget tvivel om att Nesser skriver bra, språket flyter och relationerna är välbeskrivna. Intrigen är som i flera av hans böcker lite annorlunda. Han känner sig inte bundet av de vanliga dramaturgiska greppen.

Denna gång började jag efter hundra-hundrafemtio sidor undra om jag hade missuppfattat något. Var inte detta en deckare? Inget hade ju hänt! Ett familjedrama, men ganska lågmält, det var allt. Barn som inte lever upp till föräldrarnas förväntan, äldre som undrar om de gjort rätt val i livet. Lite laddar textenför något, oklart vad.

Det tog tvåhundra sidor innan bokens huvudperson, Inspektör Gunnar Barbarotti, dök upp. Och då på grund av några försvinnanden. Sedan rullar intrigen på, läsaren får några ledtrådar till vad som hänt, inspektören färre.

Tyvärr tycker jag inte att den håller ihop riktigt på slutet. Likt den författare in spe som figurerar i boken så känns det som att Nesser har fått i uppdrag att kraftigt korta texten, och mycket av det togs på slutet. Eller så hade han tröttnat på sin egen text. Hur som, så tycker jag att handlingen tar lite väl stora kliv i spretiga, och kanske lite konstlade, riktningar på slutet. Jag hängde inte riktig med.

Men boken är absolut läsvärd och jag kommer glädje att läsa kommande böcker om inspektör Barbarotti.

Read Full Post »

Tandooriälgen

En annorlunda restaurang ... och deckare

En annorlunda restaurang ... och deckare


Varje sommar så brukar jag låna en laddning pocketböcker av en svåger och svägerska. Vintertid träffas vi sällan men när det blir varmare så blir det oftare och under semestern är det inte ovanligt att vi sitter med ett glas vin (eller två) och diskutera olika böcker eller nya författare. Min svägerska säger sig ha svårt att förstå den passion som jag och hennes man uppvisar när det gäller deckare. Hon tycker att det är för mycket våld. Och visst, det är sant, det är ofta våld i deckare, det är svårt att förneka. Det är svårt att tänka sig en deckare utan våld om man ska vara riktigt ärlig.

I sommarens laddning ingick flera författare som jag inte har läst tidigare, bland annat Karin Alvtegens böcker. När jag nästan packat påsen klart kom min svägerska med ytterligare en bok.

”Du, ta den här också. Den är riktigt bra, tycker åtminstone jag!” … sa hon, som inte tycker om våld.

???

Innan jag läste boken visste jag i princip att den utspelade sig i ett framtida Göteborg som blivit indifierat (eller vad kan det rätta ordet vara?), heter numera Gautampuri och där svenskar utgör en minoritet. Ja, och så att Tandooriälgen var en restaurang. Som det visade sig, visserligen serverar Tandoori, men inte nödvändigtvis på älg. Något som även huvudpersonen folktjänsteman Barsk konstaterar, även om han önskar att han inte hade.

Folktjänsteman Barsk är en omutlig, streberliknande utredare som hamnat ett karriärmässigt bakvatten genom sin envisa benägenhet att leta rätt på sanningen.

Beskrivningen av staden och den nya ordningen är riktigt bra och konsekvent. Ibland var det kanske lite väl många saker som sammanföll men å andra sidan känns det inte som om begreppet trovärdig överhuvudtaget hör hemma här. Jag håller med om min svägerskas bedömning om boken; om en författare bör sträva efter att skapa sitt eget språk så har Zac O’Yeah verkligen lyckats.

Däremot har jag svårt att förstå att just hon rekommenderade boken; den innehåller mycket, illustrativt och ofta osmakligt våld. Jag, som inte är särskilt kräsmagad av mig, mådde lätt illa genom den första tredjedelen av boken.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »