Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘utmaning’

Victoria Benedictsson – Pengar

BokomslagDär den förra boken i Ett hem utan böckers utmaning Kvinnliga klassiker tog en evighet att läsa så var denna, den sista boken i serien, absolut den mest lättlästa av dem alla. På mindre än ett dygn hade jag tagit mig igenom texten. Vilket var tur eftersom jag ganska sent kom ihåg att införskaffa boken.

Ska jag vara ärlig så är intrycket jag fick av boken det av en skiss snarare än ett färdigt verk. Den känns som en ytlig betraktan som skummar över på ytan. Jag har svårt att uppfatta någon av huvudpersonen Selma Bergs drivkrafter. Hennes olika beslut kommer ofta som blixtar på en klar himmel. Det hon säger stämmer inte överens med hennes handlingar. Nej, denna bok är svår att förstå. Och då menar jag inte språkligt utan för att den kräver kunskap om den tid den skrevs i.

Nej, rent språkligt är Pengar den mest tillgängliga av böckerna som har ingått i årets utmaning. Men däremot är det lätt att avskriva bokens handling som trivial när man som jag läser den med moderna ögon. I ett land och en tid då allt är tillåtet att tala om och inga detaljer behöver undanhållas läsaren väntar man sig mer av känslor och tankar som förklarar varför personerna gör det de gör. Men det är inte mycket av det i Pengar. Selma sörjer bara kort att hennes förmyndare nekar henne att uppfylla sin livsdröm, hennes relation till den mycket äldre maken verkar vara god, med dyrkan från hans sida men kanske något mer kyligt från hennes sida. Författarinnan ger inte läsaren många ledtrådar till Selmas känsloliv eller spruckna drömmar. Selma verkar fortfarande mot slutet av boken som en person ganska nöjd med livet.

Av en eftertext i den upplaga jag har läst framgår att bokens handling har hämtat mycket från Victoria Benedictssons eget liv. Den texten var för mig en nyckel till att bättre förstå boken. Jag kan förstå att Selmas beslut i slutet av boken var rebelliskt och gav upphov till kritik på den tid som boken gavs ut. Jag kan också förstå att Victoria Benedictsson inte har lyckats frigöra sig själv från den tid hon levde i. Hon har inte förmått skriva om den chock som bröllopsnatten borde ha varit för en skyddad 16-åring på 1800-talets slut och inte heller samlivets senare svårigheter för Selma. Hon har inte heller klarat att klä Selmas karaktär med de känslor som borde ha funnits där, tidens förväntningar på att kvinnan ska behärska sig och inte leva ut sina känslor har också fått råda i texten.

Sammanfattningvis tycker jag nog att boken var lättläst och trevlig men inte mer. Jag kan inte frigöra mig från känslan av skiss.

Nu ska jag fundera på om jag ska anta nästa års utmaning eller inte.

Annonser

Read Full Post »

Fredrika Bremer – Hertha


Den fjärde av de kvinnliga klassiker som Ett hem utan böcker har gett oss i uppdrag att läsa under året har jag nu hastat igenom (nackdel – fördel? – med biblioteksböcker). Fredrika Bremers ”Hertha” trodde jag att jag hade läst men om det är så hade jag helt glömt bort innehållet. Det var kanske bara för att boken och Fredrika Bremer är så kända som jag fick för mig att jag läst den tidigare.

Med ”Hertha” gjorde Fredrika Bremer ett kraftigt inlägg i debatten om kvinnors frihet och rätt till sina egna liv. Som modern kvinna kan det vara svårt att förstå hur det egentligen var att leva under en tid då en ogift kvinna inte ens hade rätt att förfoga över sina egna pengar.

Det är inte utan att jag är tacksam över att jag är född i den tid jag lever i även om jag tyvärr kan konstatera att det finns en hel del kvar att göra för att könen ska kunna betraktas som helt jämställda.

Men nu är det inte samhället som lägger hinder för det utan det är ju snarare våra egna värderingar och beteenden. Både hos män och kvinnor; jag gör mig själv skyldig till dem då och då även om jag försöker undervika dem. Men det är lätt att utbrista: ”Jag är kvinna, alltså …” eller ”Män , de …” trots att kanske de intressen och beteenden som jag kommenterar inte alls har något med kön i biologisk mening att göra. Sedan kan det ändå vara könsbundet i form av den kultur och den skillnad i uppfostran av pojkar och flickor som fortfarande existerar. Som flickor (eller pojkar) förväntas vi vara på det ena eller andra sättet trots att det kanske inte alls har något med våra personliga intressen eller talanger att göra. Detta är ju svårare att bearbeta eftersom vi även påverkar nästa generation. Så en långsam ”blekning” av könsbundna orättvisor är kanske det vi i praktiken kommer att se. Fast om jag skulle önska annorlunda.

Men det var ”Hertha” jag skulle skriva lite om.

Lite arbetssamt var det onekligen att sätta sig ned och läsa denna bok med sina gamla uttryckssätt. Inte för att orden är svåra eller så men det tar en stund att vänja sig vid den tidens sätt att skriva om känsliga saker utan att nämna de vid sina rätta namn. Med hänvisningar till grekiska, eller ännu hellre nordiska (med tanke på att detta är tid för nationalromantik), mytologiska gudar och berättelser beskriver författarinnan prostitution, otrohet, homosexualitet och andra mänskliga svagheter som under vissa historiska tider betraktats som synd och av samhället fördömda beteenden. Ett och annat går naturligtvis förlorat för oss moderna läsare som saknar den kulturella förförståelsen och har en helt annan värderingsgrund. Något annat som slog mig är alla dessa religiösa anspelningar som görs. Även detta är ju främmande nu i det moderna Sverige som väl är ett av mest sekulariserade länderna i världen.

Då och då log jag åt rena faktafel i texten; om det varit en modern bok hade jag varit irriterad men eftersom jag inser att Fredrika Bremer knappast kunde, eller ens hade möjlighet att ta reda på rätt fakta, lönar det sig inte. Jag ska inte begå misstaget att förväxla bristande kunskap med bristande intelligens, ett nog så vanligt fel, i dåtid använt som argument emot kvinnans myndighet (det ämne boken behandlar, särskilt den ogifta kvinnans rätt till myndighet) men också idag även om det inte nödvändigtvis är kvinnor som tillskrivs bristande intelligens.

När jag skalar bort dessa uttryck för den tid som boken skrevs i så kvarstår en stark och dramatisk bok om ett litet svenskt köpingssamhälle som jag tror skulle lämpa sig väl för ett TV-drama, väl i klass med de som gjorts efter Austens böcker. Starka och tydliga personligheter, dramatiska händelser och människoöden och ett viktigt underliggande budskap. Är det någon som känner till om det redan gjorts?

Vad boken handlar om har många andra skrivit om och analyserat så det tänkte jag faktiskt inte göra.

Om två veckor pågår Stockholms kulturfestival, då går en guidad tur i Fredrika Bremers fotspår. Den kanske jag ska gå på.

Read Full Post »


Precis som nästan alla brittiska TV-serier är sevärda så är de brittiska romantiska klassikerna i stort sett alltid läsvärda. Anne Brontë har jag inte läst tidigare, bara böcker från hennes systrars pennor. Hon håller samma klass så det var en angenäm bekantskap. ”Agnes Grey” är den andra boken i Ett hem utan böckers utmaning ”Klassiska kvinnor”.

Baserat på sina egna erfarenheter som guvernant skrev Anne denna bok om den vanliga och obemärkta prästdottern Agnes Grey som ser sig manad att söka en anställning som guvernant när familjen på grund av olyckliga affärer får ekonomiska svårigheter. Det första försöket blir inte så lyckat, Agnes är ung och oerfaren och barnen bortskämda och ouppfostrade. I nästa anställning går det bättre men det är ändå tydligt vilka svåra förhållanden de som arbetade som guvernanter levde under. Inte riktigt herrskap, inte riktigt tjänstefolk. En icke-existens. Jag är säker på att det varierade men för många var det nog svårt. Som all romantisk litteratur så ljusnar det för bokens hjältinna. Det moraliska budskapet är tydligt, för den som är gudfruktig och empatisk går det väl.

Boken är utgiven 1846, alltså bara fyra år efter ”Rosen på Tistelön”, men märkligt nog tycker jag att engelskan är lättare att ta sig igenom än Emily Flygare-Carléns dåtida svenska. Kanske beror det på att jag läst Jane Austens böcker, skrivna några decennier tidigare, på engelska så att jag har vant mig.

En annan jämförelse med ”Rosen på Tistelön” som jag inte kan låta bli att göra är att konstatera att det är en avsevärd skillnad på samhällsklasserna i skildringarna. I Flygare-Carléns bok kommer vi nära det riktigt fattiga, när det är dåliga tider dör barn och gamla av svält, i Brontës bok så kan familjen trots ekonomiska problem behålla tjänstefolk. Anne Brontë levde nog själv betydligt mer skyddat än Emily Flygare-Carlén.

Trots den dystra skildringen av hjältinnans förutsättningar riktas det, till skillnad mot i ”Rosen på Tistelön”, egentligen ingen kritik mot dessa, annat än att det konstateras att vissa av föräldrarnas agerande bidrog till de problem som de förväntade sig att guvernanten skulle åtgärda. En omöjlig situation.

”Agnes Grey” vill jag påstå är en må-bra-bok, med sin stillsamma romantiska underton.

Read Full Post »

Omslagsbild "Rosen på Tistelön"Det var på håret, att jag inte hann läsa ut boken innan slutet på februari månad. Men månadens sista dag så lyckades det.

”Rosen på Tistelön” är den första boken i Ett hem utan böckers läsutmaning under året; kvinnliga klassiker. En utmaning som jag inte var sen att anta. Jag misstänker att det var mycket på grund av att Martina hade valt att ta med denna bok och också inleda med den.

Min mormor kom från västkusten och som barn tillbringade vi ofta en eller flera veckor där nere. Liggande på en brygga för att fiska krabbor med fiskrens eller ute på någon av öarna för att bada med tången slingrande runt benen, pillande på en öronmanet och försiktigt spanande efter de fruktade brännmaneterna. Havstulpanerna var inte heller att leka med, varje sommar lyckades antingen jag eller min lillebror att få skärsår på fötterna av dem. Emilie Flygare-Carlén var både mormor och mamma förtjusta i. Men på den tiden var jag mer intresserad av ungdomsböcker.

Det första som slår mig är språket. Det känns verkligen ålderdomligt, sirligt, omständigt och lite bakvänt. Mer än hundrafemtio år har ju förflutit sedan texten skrevs ned. Det är lite trögt att läsa de första 50-100 sidorna, åtminstone kräver det viss eftertanke. Men ju längre in i historien jag sugs desto naturligare uppfattar jag språket. Intressant. Bara några ord gäckar en längre tid, mer än halva boken hade jag tagit mig igenom innan jag förstod att fickr var detsamma som finger.

Det andra som slår mig är kvinnosynen och den moral som kvinnorna förväntades leva efter. Gång efter gång reagerar jag som modern kvinna på kommentarer om det förväntade beteendet hos än den ena, än den andra kvinnan i historien. Men jag anar en liten rebell i författarinnan, kanske är det därför som detta är så tydligt i texten. Kanske är dock bokens slut ett utslag av att hon inte kunde frigöra sig från de samtida konventionerna. Det tror jag inte många av oss heller skulle klara. Men det kan också vara jag som är låst i dagens konventioner, fostrad i Hollywoods anda.

Det tredje och sista som är slående är den samhällskritik som Emilie Flygare-Carlén däremot inte hymlar med. Det är riktigt tydligt i avsnitten som handlar om den utbredda fattigdomen bland fiskarfamiljerna. Det är starkt.

Emilie Flygare-Carlén är en enastående berättare, boken är verkligen värd att läsas.

Mormors morfar var lots i Bohusläns skärgård, i stort sett samtida med Emilie Flygare-Carlén. Någonstans i arvegodset finns ett fotografi av hans lotsbåt, en liten segeljakt. Så tänkte jag mig tulljakten.

Postbåten i Bohusläns skärgård 1960-talet

Postbåten i Bohusläns skärgård 1960-talet

Read Full Post »

Litterära J:n

Men så har Malin äntligen hittat tid och lust att ge oss en ny bokstav i sin utmaning Böcker från A-Ö: bokstaven J.

Min lista ser ut så här:
Författare på J: Robert Jordan. När Robert Jordans första böcker om ”The Wheel of Time” kom in i vårt hus blev jag som besatt. Cirka 3 000 sidor på engelska slukade jag på två veckor. Jag gjorde inte så mycket annat än det jag absolut var tvungen till under denna period. ”Sssh. Mamma läser.”, hörde jag den äldste sonen viska till den yngste sonen, då och då, när han tyckte att lillebror störde. Märkligt nog arbetade jag heltid, hade småbarn och häst att ta hand om också. Vet inte riktigt hur det gick till om jag ska vara ärlig. Det var kanske något magiskt. De sist utkomna böckerna har jag inte läst än, men de står nog i bokhyllan tror jag. En maratonserie som sannolikt inte kommer att avslutas eftersom författaren gick bort förra året.

Bok på J: Jurassic Park. Michael Crichtons bok kan nog fortfarande räknas som science fiction men gapet mellan det som görs i den och vad som kan göras idag närmar sig varandra. Personligen tror jag inte att vi någonsin kommer att helt överbrygga gapet. Något vi nog ska vara tacksamma för. Men tanken kittlar och Michael Chrichton kunde onekligen skapa spänning i sina böcker.

Litterär gestalt på J: Jack. Många brukar prata om Jack, men jag måste erkänna att jag aldrig har kommit så långt som att läsa någon av Ulf Lundells böcker. Nåja, det är inte försent.

Read Full Post »

Den första gången

Uppmaning, utmaning, bloggkavle … företeelsen har många namn. De sveper runt bloggosfären och vem vet hur många som är aktuella i detta nu. Lotten vädjade till mig att jag skulle bevara denna eftersom flera av de som hon hade utmanat inte tänkte svara på den i brådrasket. Men den härstammar från Lady Stalker.

Första gången jag …

  1. … åt tacos: ??? Hmm. Nej, kommer inte ihåg. Det kan ha varit hemma hos min bästa kompis någon gång i mitten av åttiotalet. Men guldfisken har svårt med detta minne.
  2. … körde bil: Det beror lite på hur man definierar köra bil. Som barn fick jag sitta i pappas knä och ratta vår stora Mercedes när vi körde den sista biten på skogsvägen till vårt landställe. Sedan dröjde det länge.
  3. … sov i tält: Under min universitetsutbildning ingick några fältkurser där vi fick tälta. Naturligtvis ösregnade det i flera dagar och sista morgonen hade yttertältet lagt sig mot innertälten så att det hade börjat regna in. Det har inte blivit så värst många fler tältningar för min del.
  4. … drack alkohol: Då bjöd min mamma mig på en martini efter att jag hade varit ute och hjälpt min bror tiokamparen att löpträna. En kylig aprildag och jag kom in frusen efter att ha stått med tidtagaruret i högsta hugg. Den smakade gott. Då var jag redan myndig. Inga tonårsfyllor här inte, alldeles för präktig.
  5. … fick ett jobb: När jag var tolv år reste jag på egen hand till Isles of Scilly utanför Cornwalls kust. Där bodde jag på ett litet pensionat och hjälpte till i köket som betalning för rummet. Jag hjälpte också till på öns lilla ridskolan och red en av deras ponnyer till och från pensionatet. Värre kunde en tolvåring ha på sommarlovet, jag lovar.
  6. … stod på en scen: Det var nog i femman vill jag minnas. Klassen hade fått i uppdrag att skriva en pjäs om Gustaf III:s död. Pjäsen skrev jag och sedan tror jag att jag envisades med att spela huvudrollen, Anckarström. Pjäsen spelades i skolans matsal (fast någon riktig scen fanns inte) för ditkommenderade släktingar. Jag kommer däremot inte ihåg hur det gick. Någon vän av scenen är jag inte, alldeles för utsatt när allas blickar vänds mot mig.
  7. … svimmade: Det har ännu inte inträffat. Däremot har jag vid några tillfällen fått blockering på synnerven. Det är klart obehagligt kan jag intyga. Första gången det blev helt svart för mig var under en fysiklektion när jag gick på gymnasiet. Som tur var släppte det efter några minuter.
  8. … svarade på en fånig enkät: Ytterligare en fråga som jag nog ärligt talat inte kan svara på. Vem lägger enkäter på minnet? De brukar jag försöka glömma så snabbt som möjligt, särskilt de som passerar mig i tjänsten. Som den idag till exempel.

Nu är det er tur att fundera.

Read Full Post »

Litterära D:n (uppdat.)

Malin har kommit igång igen med att utmana oss att nämna en författare, en bok och kanske också en litterär karaktär som betyder något för oss; positivt eller negativt. Denna gång är det bokstaven D.

Den här gången så tänkte jag mig en dubblett, dvs. en och samma bok ger mig både författaren och bok. Eller varför inte ett hat trick när jag nu har chansen?

I John Dickson CarrDörren låst inifrån så är det Doktor Gideon Fell som är den snillrike huvudpersonen som ska lösa gåtan med ett mord bakom en stängd och låst dörr. Det här var en av mina första läsupplevelser i deckargenren, jag kan väl inte ha varit mycket mer än tolv-tretton år och hade rotat runt i mina föräldrars bokhyllor efter något läsvärt. Boken gavs ursprungligen ut 1941 men mitt exemplar är något yngre även om det nu ganska gulnat.

John Dickson Carrs deckare är välskrivna, ofta kring låsta-rummet-problematiken och med inslag av skräck. Har ni inte läst något av honom föreslår jag att ni pallrar er iväg till biblioteket, det är väl värt besväret.

Intressant att veta är kanske också att han tillsammans med sir Arthur Conan Doyles son skrev några Sherlock Holmes pastischer. Vilket kan låta som en anomali när Conan Doyle själv var delaktig. Hmm. Nå, så, iväg till biblioteket eller antikvariatet nu!

Read Full Post »

Older Posts »