Precis som nästan alla brittiska TV-serier är sevärda så är de brittiska romantiska klassikerna i stort sett alltid läsvärda. Anne Brontë har jag inte läst tidigare, bara böcker från hennes systrars pennor. Hon håller samma klass så det var en angenäm bekantskap. ”Agnes Grey” är den andra boken i Ett hem utan böckers utmaning ”Klassiska kvinnor”.
Baserat på sina egna erfarenheter som guvernant skrev Anne denna bok om den vanliga och obemärkta prästdottern Agnes Grey som ser sig manad att söka en anställning som guvernant när familjen på grund av olyckliga affärer får ekonomiska svårigheter. Det första försöket blir inte så lyckat, Agnes är ung och oerfaren och barnen bortskämda och ouppfostrade. I nästa anställning går det bättre men det är ändå tydligt vilka svåra förhållanden de som arbetade som guvernanter levde under. Inte riktigt herrskap, inte riktigt tjänstefolk. En icke-existens. Jag är säker på att det varierade men för många var det nog svårt. Som all romantisk litteratur så ljusnar det för bokens hjältinna. Det moraliska budskapet är tydligt, för den som är gudfruktig och empatisk går det väl.
Boken är utgiven 1846, alltså bara fyra år efter ”Rosen på Tistelön”, men märkligt nog tycker jag att engelskan är lättare att ta sig igenom än Emily Flygare-Carléns dåtida svenska. Kanske beror det på att jag läst Jane Austens böcker, skrivna några decennier tidigare, på engelska så att jag har vant mig.
En annan jämförelse med ”Rosen på Tistelön” som jag inte kan låta bli att göra är att konstatera att det är en avsevärd skillnad på samhällsklasserna i skildringarna. I Flygare-Carléns bok kommer vi nära det riktigt fattiga, när det är dåliga tider dör barn och gamla av svält, i Brontës bok så kan familjen trots ekonomiska problem behålla tjänstefolk. Anne Brontë levde nog själv betydligt mer skyddat än Emily Flygare-Carlén.
Trots den dystra skildringen av hjältinnans förutsättningar riktas det, till skillnad mot i ”Rosen på Tistelön”, egentligen ingen kritik mot dessa, annat än att det konstateras att vissa av föräldrarnas agerande bidrog till de problem som de förväntade sig att guvernanten skulle åtgärda. En omöjlig situation.
”Agnes Grey” vill jag påstå är en må-bra-bok, med sin stillsamma romantiska underton.
Lämna en kommentar