Vatten, vatten …

Det sägs att nästa stora världskrig kommer att handla om vatten. En förutsättning för liv och rent vatten håller på att bli en bristvara i världen. Så även här på gården.

Det var nog inte en slump att en av den första frågorna som mina svärföräldrar ställde min svägerska när hon tog hem och presenterade sin blivande man för första gången var:
“Han är händelsevis inte rörmokare …?”
Efter att ha granskat kostymen, den välstrukna vita skjortan och den välknutna slipsen konstaterade svärmor till sin besvikelse att det nog inte var troligt. Och det hade hon ju rätt i. Det gick bra ändå.

Själv fick jag inte den frågan och såvitt jag vet ställdes den inte heller till den käre maken. Kanske borde jag vara lite förolämpad över det, feministiskt intresserad som jag är. Å andra sidan har jag mer utbildning inom jordbrukområdet än någon annan här på gården och har gängat rör för vattenledningar för stallbruk och det kan faktiskt räcka med att veta att jag kan.

De av er som läst inlägg på denna blogg tidigare vet att vattenproblem inte är ovanliga hos oss. När sommargästerna flyttade ut tog det inte många dagar innan det började spotta och fräsa i vår kökskran. Den käre maken började hälla upp vatten i en kanna på kvällen för att säkra mitt morgonkaffe och i övrigt tillbringa mycket tid i brunnshålet eller jagande vattenläckor. Det stora bekymret är att få vattnet att räcka till djuren. När det har varit så här varmt som det har varit under månadsskiftet så kan en häst dricka upp till fyrtio liter per dygn. När håret börjar kännas som stålull eller de som kommer in svarta med höboss efter att ha lastat av en vagn hör är det inte heller så roligt att vara utan vatten. Även om det går att bada i sjön så ger det inte riktigt samma känsla av renhet. Disk och tvätt har också en benägenhet att torna upp sig med en oroväckande hastighet.

Så gissa om det var ett glädjande besked när några av sommargästerna meddelade att de skulle borra varsin egen brunn i år. Sådana händelser är också en del av sommarunderhållningen så här på landet. En anledning till spontana besök. I flera dagar kunde vi höra brunnsborraren arbeta till långt in på kvällen.

Ljudet av drillandet i berget pågick i flera dagar

Så förra söndagskvällen efter ha suttit hos svägerskan och hennes man och pratat, slagits med myggen och tagit ett glas vin eller två så var det när det började mörkna dags för mig att gå hem. Den käre maken räknade jag med skulle ha hunnit krupit i säng redan. Pågående höskörd tillåter inte alltför långa sovmorgnar, för övrigt är han mer en morgonmänniska. Så döm om min förvåning när jag kom in och mötte den käre maken på väg ut. Vad nu?

Jo, efter att ha avslutat sitt borrande ganska sent på kvällen så bestämde sig brunnsborraren att köra hem direkt istället för att återkomma nästa dag och hämta utrustningen. Det skulle han naturligtvis inte ha gjort, för han kom inte så långt. I första kurvan så gick han för nära den fuktiga vägkanten och satte lastbilen i diket. Efter att ha misslyckats med att få upp bilen så ringde grannen till oss och den käre maken fick rycka ut med sin traktor. Även detta misslyckades och eftersom det var midnatt körde maken in brunnsborraren till tätorten istället.

En lastbil i diket stänger effektivt till vägen

Nya försök nästa dag. Lastbilen hade naturligtvis fastnat på ett ställe som effektivt blockerade all trafik till och från samtliga sommarstugor nere vid sjön så en grannfru som hade ärenden inne i civilisationen fick låna en av våra bilar för att komma iväg. Först framåt eftermiddagen lyckades en bärgningsbil få upp lastbilen.

Den käre maken får dock fortsätta att roa sig med vattnet. Nu ska en bit ledning bytas i stallet eftersom vi misstänker att det kan finnas en läcka i marken där.

Elizabeth Gaskell – Cranford

Puh! Det var på håret att jag hann läsa ut denna bok i Ett hem utan böckers Klassiska kvinnor inom den avsatta tiden.

Mitt Bones-beroende hade helt trängt undan minnet av denna utmaning, nästan fått mig sluta läsa böcker överhuvudtaget och bloggar också för den delen. Men som tur var undrade Martina hur det gick för oss och det inlägget råkade jag läsa. Sen lyckades jag glömma det en gång till och kom helt plötsligt veckan före semestern på att jag måste få tag i boken. Att beställa från någon nätbokhandel var inte att tänka på, så jag jagade i bokhandlarna utan framgång och lyckades så småningom hitta boken i det lokala biblioteket. Jag kan inte minnas när jag senast var där. Tidigare var det aldrig öppet när jag är hemma, utom möjligen helger och då åker jag inte gärna ifrån gården om jag kan undvika det.

Nåväl, vad ska jag säga om denna bok?

Sådär, tror jag att mitt sammanfattande intryck är. Tiden den är skriven och utspelar sig i men också ämnet gör att det finns klara släktdrag med Jane Austens böcker. Men det är också fullständigt klart att Jane Austen är den bättre författaren. Elizabeth Gaskell lyckas inte skapa samma liv i de olika inslagen av dramatiska händelser som ändå finns där. En försvunnen bror, skumma individer som stryker omkring, förlorade pengar, dödsfall och giftermål. Den förväntan som uppstår i Austens romaner finns inte på samma sätt.

Romanen skildrar en by med i huvudsak äldre kvinnliga ensamstående i det övre sociala skiktet. Lite intressant är det att när byn introduceras så verkar det som om det inte finns några män i den med undantag för prästen och läkaren. Men senare framgår det att det är gott om män, men i de lägre sociala skikten av bönder, hantverkare och köpmän men de är i stor utsträckning osynliga eller förekommer som statister.

Det Elizabeth Gaskell lyckas beskriva med tydlighet är just den markanta sociala skiktningen i 1800-talets England. Det faktum att kvinnorna i romanen förväntas leva upp till ett stort antal sociala koder trots knapra förhållanden. Och en förmögenhet ger ingen inträde i de högre sociala kretsarna. En av de scener som lever kvar i mitt minne är när en av personerna yppar en av sina största skamliga hemligheter. Hon berättar då att hennes största skatt är en handknypplad spets som hon tvättar själv och använder i fina sammanhang, till och med efter att den passerat genom kattens tarmkanal. Det skamliga är framförallt att hon tvättar spetsen själv.

Jag är inte någon litteraturvetare men jag tror att en av anledningarna till att jag uppfattar romanen som lite blek är att de kvinnor som skildras är ganska lika sinsemellan och kontrasteras egentligen aldrig mot något annat. Där är Austen betydligt duktigare på att skapa liv i berättelsen genom att kontrastera den sparsamma mot den slösaktiga, den tålmodiga mot den otåliga o.s.v.

Elizabeth Gaskell använder sig av ett berättarjag som i stor utsträckning står utanför de händelser som beskrivs men först i slutet av romanen får vi veta vad hon heter och egentligen blir det aldrig klart vilken relation “jag” har till den plats och de personer som romanen rör sig kring. Det störde mig en smula.

Boken ger en intressant inblick i de villkor som ensamma kvinnor i de övre sociala skikten levde under vid den tiden, hur de gör nödvändigheten till en dygd och tillsammans skapar de nödvändiga illusionerna men ger mig inte någon stor läsupplevelse. Jag är tacksam över att jag är född i ett senare århundrade.

Däremot kan jag tänka mig att TV-serien är sevärd.

Tjuv(ar) och rackarspel

En trevlig matplats i kvällsolen

Äntligen semester!

Vädret kan inte heller bli bättre med Dieva-mått mätt. Jag är en äkta katt; Det kan inte bli för varmt. Ja, i alla fall i princip, sen kan det bero vad man behöver göra. Att arbeta Drömprinsen på volten mitt i stekande middagssolen gör jag inte gärna, men det är delvis av omtanke om honom.

Nååå, på semesterns första dag var tanken att jag och den käre maken skulle göra svägerskan och hennes man sällskap ut på deras flotte med middag ute på sjön i kvällsolen. Visst lät det som en mysig plan!

Av denna blev intet …

På morgonen knackade svägerskan och hennes man på dörren och berättade att det inte skulle bli någon tur eftersom någon, eller några, hade passerat under natten och stulit deras båtmotor, skottkärra och två trasiga cyklar. Vartefter dagen led upptäckte vi flera saker som försvunnit under natten. I stallet efterlystes flasköppnaren av en annan hästägare och det var väldigt lite ridspön i spöhållaren, bl.a. saknade jag mitt dressyrspö när jag skulle rida. En granne hade blivit av med alla verktyg i sin bastu, en båtmotor, fiskerullar och fiskedrag, en annan granne en båtmotor osv. Några saker hade också hittats under dagen.

Så småningom fick vi ihop följande lista:

• Svågerns och svägerskans skottkärra – upphittad där vår båt legat
• Deras två trasiga cyklar – upphittade i diket på väg ned mot sjön
• Svågerns båtmotor – upphittad av polisen men trasig
• Vår båt – lagad samma dag, upphittad av polisen
• Ratten till den käre makens gamla opel – upphittad av polisen
• En liten lykta av finskt hantverk som maken hade i opeln
• 3-4 ridspön i stallet – 2 spön upphittade, bl.a. mitt dressyrspö (hittat i sjön)
• En rostig och trasig buskhack – upphittad i sjön (inte saknad)
• En ridhjälm – upphittad av polisen
• En flasköppnare från stallet
• 4 läskflaskor och lite växelpengar från stallet
• En trasig hammare från stallet – upphittad
• En whiskyflaska tömd på sista slatten hos ena grannen
• En båtmotor från grannen vid sjön – upphittad i sjön och fungerande
• Alla fiskerullar och fiskedrag och spön avbrutna hos grannen vid sjön
• Flertal verktyg, skruvdragare m.m. hos grannen vid sjön
• En båtmotor från en annan granne

Nu har jag säkert glömt något men det gör inget. De senaste dagarna har vi försökt lista ut vad som hänt och hur händelseförloppet såg ut. Kanske är jag skadad från mitt skrivande. Det går ganska bra att få ihop en historia utifrån dessa ingredienser; det enda vi inte riktigt får på plats är ratten till den käre makens gamla opel, den fyller liksom ingen funktion i sammanhanget.
Kan ni komma på någon?

Två dagar senare inträffade ytterligare en händelse som kommer att skriva in sig i den lokala historien; det ser ut att bli en händelsrik sommar.
Mer om det senare, imorgon måste jag skriva om en bok jag läst.

Jag skriver … och skriver … och skriver … fast inte här!

Men hoppsan! Hur gick det här till egentligen? Mer än en månad sedan ett inlägg på bloggen. Undrar om det kan vara så att man har ett begränsat antal ord i sig att fästa på papper eller skärm?

Jag har sällan skrivit så mycket som jag har skrivit under den senaste två månaderna. Remissvar på tre statliga utredningar (de måste läsas också naturligtvis …), minnesanteckningar vid ett otal möten på jobbet och så mina Bones-episoder förstås.

Skrivandet av mina Bones-episoder är en intressant upplevelse. Som en flodvåg väller det fram. Jag har aldrig förr haft ett större behov av att skriva än att läsa, inte ens när jag började på min bok, men nu bär jag med mig samma pocketbok, nästan oläst, som för en månad sedan. På tunnelbanan, på tåget, på perrongen så åker istället min anteckningsbok fram och jag skriver, och skriver.

Nu har jag skrivit klart synopsis (får jag väl lov att kalla det) till två avsnitt och tragglar med ett tredje. Jag har lite problem med det, i förrgår kom jag på varför så nu ska jag skriva om det lite. Det blir tredje försöket på just det avsnittet. Avsnitten ska ju helst passa in i säsong 5. Till skillnad mot många andra som skriver fan-fiction så är jag inte särskilt intresserad av alternativa förlopp i befintliga avsnitt utan är mer intresserad av att fortsätta historien. Jag har dessutom uppslag till ytterligare tre avsnitt som rullar runt i hjärnan. Ibland önskar jag att jag kunde skriva flera episoder parallellt.

Nästa steg blir att översätta synopsis till manus. Det blir en intressant övning. Det gäller att få till gnabbandet, spänningen, övriga karaktärers interaktion och språket. Jag har kul.

Under tiden växer ogräset i rabatterna och dammråttorna frodas.

En helt ny nivå av besatthet

Den käre maken är tacksam över att Special Agent Seeley Booth inte existerar i verkligheten.

Jag vet ärligt talat inte om jag ska tacka eller förbanna Lotten för att hon lockade mig att införskaffa “Bones”. Jag hade kanske kunnat undvika att lyssna till sirenens rop om jag hade vetat vad jag vet idag.

Så här besatt som jag har blivit av denna serie har jag aldrig tidigare i mitt liv blivit av något. Möjligtvis med undantag av Robert Jordans “Wheel of Time”-böcker där jag trots heltidsarbete och småbarn tog mig igenom 3-4 000 sidor på engelska på två veckor. Men sedan gick förtrollningen över.

“Bones” går inte över. Att jag har mycket att göra på jobbet är alltså inte hela sanningen när det gäller svårigheter att hinna skriva blogginlägg och läsa bloggar. En del beror på att jag måste titta på “Bones”. Det är inte frågan om jag ska titta, bara en fråga om hur många avsnitt som jag kommer att titta på under kvällen. Jag undrar just vad det är för behov som serien fyller hos mig.

För den som bor i USA så går det att se den fjärde säsongen via seriens webbsida men härifrån Svedala går det inte. Jag skulle behöva terminalaccess till en amerikansk server med mediaplayer. Jag funderar på vilka kontakter jag har som skulle kunna ge mig det.

Så vad gör man när man inte kommer åt fortsättningen? Ja, jag får erkänna att min hjärna har helt spunnit loss från verkligheten och har börjat fantisera fram sina egna episoder. Till slut fick jag inse att det bara var att ta fram penna och papper och börja teckna ned dem. Under påsken har jag nästan skrivit en hel episod. Idéer har jag för ytterligare tre-fyra stycken. Jag insåg ganska snart att det inte går att bara skriva en episod i en sån här serie utan det är nästan nödvändigt att skriva en hel säsong. Åtminstone måste man ha klart för sig vad som ska avsluta säsongen. Det är naturligtvis knepigt när man inte har tillgång till det bakgrundsmaterial om karaktärerna som de riktiga manusförfattarna har tillgång till.

Det här är naturligtvis helt bortkastad tid men jag måste lätta på trycket. Jag funderar på om jag ska skriva om åtminstone en episod till ett äkta manus. Bara för övnings skull, då kanske det är någon nytta med det. Det måste gå att hitta info om hur ett manus ska se ut någonstans på nätet. Sen hoppas jag att jag kan lägga Bones och Booth åt sidan och ägna denna energi och kreativitet åt min egen bok som nu vilat i över ett år.

Uff, patetiskt!

Ända till påsk

Amaryllis till påsk

Nymphamaryllis i en härligt djup röd färg

De säger att julen varar ända till påska. I det här huset har det verkligen blivit så i år. I höstas släpade jag in alla amaryllisarna från växthuset och planterade tre nya, införskaffade för att jag skulle vara säker på att få några amaryllisar som blommade till jul.

Med lite trixande så har nu nästan alla mina amaryllisar blommat i år. För att locka dem att blomma har jag varit tvungen att ställa upp dem i vårt sovrum som är ett av de få rummen som klarar att hålla minst tjugo grader vilket krävs för att få igång amaryllisarna. När knopparna var på väg så fick de flytta ned i vardagsrummet där temperaturen sällan orkar över femton grader en riktig vinter.

Men fortfarande nu i påsk så har jag blommande amaryllisar. Sist ut är en av dem som jag köpte för att säkra amaryllisblom under julen. Ironiskt. Men den var väl värd att vänta på. Precis den mörkt röda färg som jag är särskilt förtjust i. Sen är det hög tid att bära ut hela gänget till växthuset igen.

En annan sak som också varat ända till påsk är hålet som den käre maken tillsammans med grannen ägnade några veckor åt att gräva för att hitta vinterns vattenläcka. Nu har det äntligen skottats igen. Denna gång med en markör straxt under markytan för att kopplingen lätt ska kunna hittas nästa gång. Själv hoppas jag att det inte blir någon nästa gång. Elräkningarna de sista månaderna har inte varit nådiga. Uff!

Och nu slår det mig att julgardinerna fortfarande hänger i köket. Kanske dags att ta ned tomtarna. Fast då måste jag kanske tvätta fönsterna också. Hmm. Får se hur jag gör.

Bokretur

“Boktjuven” blev jag väldigt förtjust i. Vad som gjorde att jag fastnade för den vet jag faktiskt inte. Troligen omslaget och det faktum att jag också är förtjust i Terry Pratchetts böcker där döden är en framstående karaktär.

Så jag rekommenderade boken till en god vän och lånade ut den. Med jämna mellanrum har jag sedan frågat om han har hunnit läsa boken. Länge har han svarat undanglidande på frågan. Vid något tillfälle medgav han att han börjat på boken men sedan lagt den åt sidan. Jag fortsatte tjata.

Nu denna vecka lämnade han tillbaks min bok. Med en personlig dedikation från författaren.
Wow! Jag brukar inte jaga autografer eller dedikationer men det här var riktigt roligt.

Och han hade läst boken och älskat den.

Tisdag utan förströelse

Snöklocka

Förrförra veckans citat var hämtat ur Torsten Ehrensmarks “Instängd på Norra halvklotet”. Som så ofta en samling med krönikor. Marianne kom så småningom fram till svaret med lite hjälp från mig.

Jag har nu bestämt att göra ett uppehåll med tisdagscitaten. För att det ska vara roligt för er så måste jag kunna engagera mig lite mer än nu när jag i bästa fall kan kasta mig in i båset till lunch och kanske en sväng på kvällen. Som det ser ut just nu så kommer inte min arbetssituation bli bättre under den närmaste månaden och det betyder att jag knappt ens hinner läsa bloggar än mindre skriva inlägg. Men jag ska försöka.

Lammstorm

Nu är det full rulle i fårhuset. Tackorna lammar till höger och vänster och grindarna räcker knappt till för att bygga alla lammningsboxar som behövs.
De första lammen är utsläppta i den yttre delen där de kan köra lammrace och leka “herre på täppan” när tackorna får mat.

Lammrace

Måste vila lite ...

Det är en härlig tid på året.

Tidsbrist …

Usch, nu är det så mycket att göra på jobbet att jag varken hinner läsa eller skriva blogginlägg. Ni får även imorgon hålla till godo med förra veckans citat, som ju inte är löst ännu.