Förra helgen var det dags att byta till vinterdäck på bilen. Eftersom vi bor på landet så behöver vi ha dubbdäck för att kunna ta oss fram men man vill ju inte byta för tidigt. Så jag brukar vela lite innan jag kommer till skott. Ibland har jag tur, som för några år sedan när jag bytte dagen innan ett snöoväder lamslog hela Stockholm och det låg bilar i dikena både till höger och vänster när jag körde hem från det flera timmar försenade pendeltåget. Andra gånger har jag slirat runt och kunnat konstatera att sommardäck vill man inte ha på min bil när det är snö. Rena turen att det inte har slutat i någon dikeskörning eller krock.
Så i helgen var det alltså dags att ta fram vinterdäcken. Men vad sjutton hade hänt med dem under sommaren?
Har en katt gått lös på dem? Näh, knappast. Men det gick ju inte att sätta dem på bilen.
Så vad göra? Den käre maken, som skaffat en ny bil under sommaren, föreslog att jag skulle se om däcken till hans förra bil passade. Dem kunde han ju ändå inte använda och utgifter har vi så det räcker ändå denna höst. Sagt och gjort, fram med hans gamla däck för kontroll och visst var det samma dimension.
Perfekt! Däcken lades fram, bilen kördes ur garaget och sönerna fick i uppgift att byta däck medan jag vårdade min förkylning så att jag skulle kunna jobba nästa dag. Bilen gick lite ankigt när jag körde tillbaks den in i garaget men den käre maken hade påpekat att jag behövde lufta däcken för det hade inte sönerna gjort, så jag tänkte inte mer på det.
Nu kom jag inte iväg till jobbet nästa dag, och inte heller dagen därpå för bilen vägrade starta och jag insåg att jag inte var så frisk som jag trodde. På onsdagen skrek diafragman av smärta efter allt hostande och jag fick nästan inte luft. Den käre maken vaknade av hostan, kommenterade lakoniskt ”Du har säkert fått lunginflammation, det kan gå fort.”, vände sig och somnade om. Hmmm, hur skulle jag tolka det?
Att jag är lite snuvig brukar inte stoppa mig från att jobba men den här gången hade jag faktiskt varit hemma en hel vecka för en vanlig bonnförkylning. Mest av hänsyn till andra med tanke på den hysteri som råder kring svininfluensan. Men inte var jag istånd att gå tilllbaks till jobbet efter denna vecka. Skulle jag verkligen behöva gå till en läkare? Sjuk, det brukar vara sånt som drabbar andra. Men lunginflammation ska man inte leka med, det dör fortfarande personer av lunginflammation.
Det är nästan så jag inte vet hur man gör för att få en läkartid. När jag fick kontakt med vårdcentralen frågade de vilken doktor jag har. Hur skulle jag kunna veta det? Är husläkarsystemet fortfarande i drift? För jag måste erkänna att jag aldrig har träffat den läkare som vi valde då systemet lanserades.
Nåväl, jag fick en tid nästan omedelbart så det var bara att kasta sig ut till bilen och hoppas på att den startade. Den laddning batteriet hade fått under natten var tillräcklig så jag kom iväg. Men efter en liten bit var jag tvungen att kliva ur bilen för att kika på hur lite luft det egentligen var i däcken. OK, de var inte platta men så värst mycket mer var det inte varken i ena framdäcket eller ena bakdäcket. Men jag bedömde att den skulle räcka in till huvudorten och så skulle jag kunna stanna på macken efter läkarbesöket.
Det var en ytterst obehaglig körtur, dessa få kilometer in till huvudorten men jag kom fram. Kurvtagningar var ganska okej men på raksträckor så vickade ratten fram och tillbaka. Jisses, så obalanserade däcken var. Hade den käre maken verkligen kunnat köra med dem?
Det gick bra, och snabbt, på vårdcentralen men när jag tog fram mitt högkostnadskort (som jag behöver visa arbetsgivaren) så garvade receptionisten, muttrade något om antika dokument och kastade dem och gav mig ett nytt kort. ”Så här ser de ut nu för tiden!” Jaha. Inte ville de ha min patientbricka heller. ”Nej, de används bara på sjukhus!” Okej, men sjukhus är det enda jag har någon större erfarenhet av även om det inte brukar vara för egen räkning så hur skulle jag veta det. Är det inte ett och samma landsting? Förvirrat.
När läkaren konstaterat akut bronkit men ingen allvarlig infektion så var jag i alla fall ganska nöjd med besöket och efter att ha löst ut min medicin så var det dags att anträda färden hemåt, via macken. När jag körde ut ur garaget så tutade en bil bakom mig och körde upp intill. En tjej lutade sig genom fönstret. ”Du, dina bakdäck vobblar. Om jag vore du skulle jag inte köra längre.” Iii! Hon lovade ligga bakom min bil tills jag svängt in till macken. Tack okända medbilist!
Så nu var jag strandsatt på macken. Den käre maken hade lovat stå standby ifall jag inte fick igång bilen när jag skulle till läkaren men efter fyrtiofem minuters försök att nå honom på hans mobil gav jag upp. Istället försökte jag med svågern, vår bilmek, med lite tur hade han ännu inte gett sig iväg till jobbet. Och tur hade jag, han var bara två minuter bort och kom straxt över.
När jag beskrev problemet sa han att det bara vara grabbarna som inte skruvat åt bultarna ordentligt men efter att ha kikat på bakdäcken kunde han konstatera att problemet var att däcken inte satt på hjulaxeln ordentligt, fälgen passade helt enkelt inte på bakaxeln. Inte konstigt att hjulen vobblade! Så vi åkte hem, hämtade mina gamla bakdäck, som inte exploderat, och en son och åkte tillbaks till macken. Däcken byttes i en rasande fart och sen kunde sonen och jag åka hem igen. Det var bättre men inte bra, ratten vickade fortfarande men bilen kändes stadigare. Sonen undrade ändå förskräckt om bilen skulle gå så. När vi pressade sönerna så kom det fram att de tyckte att det varit lite problem med bakdäcken men inte tänkte de på att säga något om det.
Nu har nya däck införskaffats till mina framfälgar och imorgon ska de få ersätta den käre makens gamla.
Nåja, av denna långa fabel kan man lära sig att det är bra att kontrollera jobb som man har lagt ut på entreprenad.
Dievas liv och äventyr 